Älskade Lillan

Vetskapen om att Lillan inte kommer finnas med mig i framtiden är något jag har levt med i ett drygt år. I juli förra året stod jag på Mantorp och fick beskedet att hon hade rejäla pålagringar i sina bakknän. Även om jag inte riktigt kunde ta in det då så insåg jag ganska snabbt att den dagen var början till slutet på vårt liv tillsammans. Att ha haft det med sig så länge har gett mig tid att bearbeta men det lindrar tyvärr inte smärtan och känslan av tomhet, det minskar inte sorgen över vetskapen om att jag aldrig mer kommer få träffa min fina häst.

Lillan föddes hos oss på den tiden jag bodde hemma. Mamma lånade hennes mor Gabelli och betäckte med Camaro M. Lillans liv var kantat av otur och hennes födsel var tyvärr inget undantag. Hon föddes underutvecklad och svag och under hennes första 1½ dygn matade, reste och la vi den lilla fölungen. Men hon blev successivt starkare och efter 2 dygn var hon nästan som vilket annat föl som helst.

Därefter Lillan har ensam dragit på sig lika många veterinärfakturor som mina andra hästar tillsammans. Flertalet koliker, ehrlichios, ett antal sårskador som krävt penicillin och flera feberförkylningar hann hon med att råka ut för. Den stora skadan kom i maj 2008. Vid lek i hagen skadade hon ett ligament kring bakknäet. Prognosen var dålig, osäker och skadan krävde en lång konvalcens. Under våren 2009 betäcktes hon därför  med Last Liberty och i april 2010 föddes hennes och min ögonsten - Tweet.

Efter Tweets födsel satte jag igång Lillan efter alla konstens regler. Till en början gick allt bra, hon var het och laddad men ville jobba. Vi började hoppa igen och jag vet inte vem som var lyckligast, jag eller Lillan. Nån gång här fick hon ont, det är svårt att veta när. I efterhand kan jag se att hon nån gång under våren började fly från arbetet, fly i landningarna efter hinder, fly från en smärta. I början på juni började hon slå bakut och markerade därefter på vänster bak. Jag gjorde som man gör - väntade nån vecka och beställde sedan tid hos vår veterinär.

Som alla andra som har stått och fått ett sådant besked var jag inte alls beredd. Man tror att man ska åka in och behandla en led, kanske en senskada, och då är jag ändå ganska luttrad efter mina och Lillans skador. Jag såg Karolinas förtvivlan över att återigen behöva ge mig beskedet om en allvarlig skada - något hon fått göra tre gånger på lika många år. Skillnaden var att denna gång fanns det i princip inget hopp, ingen tro på att det här skulle kunna läka. En pålagring sitter liksom där den sitter och har en häst ont av den så har den det. Placeringen var dessutom så illa det bara går - har en hopphäst pålagring i ett framben kanske den kan funka som dressyrhäst, men bakknäna bär lika mycket oavsett disciplin. När pålagringarna uppkommit vet vi inte - de finns inte på röntgenbilder från augusti 2008. Antagligen är de kopplade till något trauma - det som skapade ligamentskadan eller något därefter.

Det var tur att Ida var med mig den där dagen, för annars vet jag inte riktigt vad jag hade kommit ihåg av den - det är mer än en gång under det gångna året som hon har fått påminna mig om vad Karolina sa, hur pålagringarna såg ut och att oddsen var extremt dåliga.

Jag tog ett snabbt beslut efter besöket - jag var inte redo att skiljas från henne än, jag skulle vilja ha något mer kvar - och betäckte om henne, med samma hingst. Året som gått har jag kastats mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg. Lycklig över fölungen som fanns i hennes mage, förtvivlad över hennes öde efter det. Tyvärr fick varken hon eller jag chansen att glädjas över ännu en avkomma, Mini föddes prematur och levde inte ens i 12 timmar.

Redan i vintras hade jag bestämt mig för vad som skulle hända sen. Att vara promenadhäst är inget som hade passat Lillan, hon ville stå i centrum och arbeta för att må bra. Hon trivdes visserligen med att vara dräktig, men hur mycket skulle bakknäna klara? Dessutom hade hon eksem som gör att hon egentligen inte är direkt lämplig som avelsto. Jag ville låta henne somna in.... Hon fick en härlig sommar på bete men i augusti stod vi där på kliniken igen. Lillan var fortfarande halt, efter ett års vila. Oavsett vad jag själv hade velat och känt så fanns det nu bara en utväg.

Strax före halv nio måndagen den 10 september somnade min älskade Lillan in. Min fina ögonsten, hästen som verkligen var MIN häst. Hästen som hela tiden hade stenkoll på mig och var jag befann mig. I mina ögon var hon finast i världen och med en utstrålning som få. I nio år har hon funnits med mig varje dag och tomheten efter henne är enorm. Uppgivenheten över att hon aldrig fick visa världen hur fin hon var och sorgen över att hon behöver lämna oss så ung. Utan Lillan saknas en bit av mig och hon kommer alltid finnas med mig.

I hennes son har jag en del av henne kvar. Jag vill att han och jag ska få chansen att göra allt det där som jag och Lillan aldrig fick. Historien har dock lärt mig att inte ta något för givet utan bara hoppas på det bästa...