En vecka har gått sedan Mini:s födsel och bortgång... Förra veckan var bitvis jättetung och jag fick kämpa mig igenom arbetsdagarna. Efter att jag i fredags fick semester och i helgen fick tävla agility har det börjat gå lite bättre. Jag ser inte honom framför mig hela dagarna och jag bryter inte ihop flera gånger per dag.. Det börjar kännas lite mer avlägset men ändå nära. Tuffast är det att varje dag se granngårdens fölunge, född bara ett par dagar innan Mini.
Lillan mår fortsatt bra. Hon har sinat av bra och har inte fått några problem utan tycka att livet är helt okej... Jätteskönt att det är så, för det hade varit jobbigt att hantera om hon dessutom hade blivit dålig av det hela..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar