Vid 7.30 ringde stallägaren med beskedet: Lillan har fölat, det ser inte bra ut - Kom! Jag hade tagit in henne från betet kvällen innan i förberedande syfte, bedömningen var ungefär 2 veckor kvar till fölning, men man vet ju att det både kan gå snabbare och långsammare. Hon visade inga som helst tecken på att fölning skulle vara på g så snart - juvret var knappt halvfyllt och hon var sitt vanliga jag. När Tweet fölade blinkade hon med ungefär 10 alarm på en gång så redan när jag fick samtalet blev magkänslan riktigt dålig.
Vi gjorde vad man gör - slängde på oss kläder, kastade oss i bilen, meddelade jobb och ringde veterinär som lovade att komma så fort som möjligt. Ringde en granngård för att ha tag på nappflaska. I väntan på veterinär mjölkade vi ur råmjölk och fick i honom. Han låg platt på sidan men visade på en viss sugreflex och hoppet steg en aning. Så fort veterinären kom sjönk det till botten igen. Han var prematur. Även om jag sett bilder på och läst om prematura föl gjorde jag inte den kopplingen - i kalendertid var hon på dygn 326 vilket inte alls är speciellt tidigt, en fullgången dräktighet är normalt 330-335 dygn. Det rådde dock ingen tvekan på veterinärens utlåtande - mjuka öron, outvecklade hovar och dålig andning samt väldigt tunn.
Skulle han ha den minsta möjlighet till chans att överleva fanns bara ett val, att åka till Strömsholm. Jag hörde veterinären säga att oddsen är extremt dåliga, han klarar kanske inte ens resan och 1 veckas intensivvård kostar i alla fall 100 000 kr. För mig fanns inga alternativ - jag var ju tvungen att försöka annars skulle jag aldrig förlåta mig själv. Han fick en påse dropp och vi packade in oss bilen. Lillan i transporten, Mattias bakom ratten, hundarna i baksätet också jag och Mini i bagaget. Mini inpackad i fem filtar med mig klappande, omhållande, masserande, allt för att i alla fall hålla honom vid liv tills vi kom fram... Vägen till Strömsholm är lång i vanliga fall, men den har aldrig känts så lång som i tisdags...
Strax innan halv ett var vi till slut framme. Rakt in på intensiven med en veterinär och fler djurskötare som tog prover, försökte sätta dropp och lyssnade på lungor. Jag på dem direkt att ska det här gå vägen så krävs ett mirakel. Veterinären sa att vi sätter in full behandling, dropp och syrgas under en tid, sen tar vi nya prover och då har vi hela bilden för att kunna ge en prognos. Under en dryg timme satt jag och höll syrgasen, klappade och pratade med honom medan de jobbade frebrilt.
Vid tvåtiden hade nytt blodprov tagits och analyserats och jag kunde få den fullständiga bilden av veterinären. De bedömde att han var 3-4 veckor för tidig mot vad han behövde ha varit. Hans lungor var inte fullt utvecklade och hade svårt att klara det luftutbyte som ska ske med resultat att han inte klarade av att syresätta sig och hon märkte ingen skillnad på andningen före och efter syrgas. Glukosvärden var superlåga - till och med ej mätbara - och glukosen behövs för att metabolismen ska fungera och hon såg ingen skillnad före eller efter dropp. Laktosvärdena var istället skyhöga, varför de inte skulle vara det kommer jag inte ihåg men det var i alla fall inte heller bra och inte heller här märktes någon skillnad. Han krampade med jämna mellanrum och var uttorkad. Hennes sammantagna prognos var att hans chanser var i princip obefintliga och även om han skulle klara sig skulle chanserna till ett fungerande liv vara mycket små, så som prognosen är för så pass tidiga prematura föl. Vi hade gjort allt vi kunde.
Utifrån denna prognos fanns egentligen inget val - jag var tvungen att ta det tunga beslutet att låta honom somna in, att avsluta hans korta liv och befria honom från lidandet. Det beslut som alltid är vårt ansvar som djurägare att ta när det är dags. Efter en överdos av sömnmedel somnade han lugnt och fint och med ens såg han fridfull ut, de plågade ögonen var borta. Mini, vår lilla ängel, lämnade oss med ett trollslag men med en mycket stor sorg.
När man betäcker sitt sto väntar man sig alltid att resultatet på andra sidan ska vara ett föl. Även om man vet att mycket kan gå fel och propsar på att mycket kan hända så väntar man sig alltid att dräktigheten ska resultera i en pigg och levnadsglad fölunge. Ju närmare fölning man kommer desto större blir denna förväntan. Lillan var nästan färdiggången och jag såg så fram emot hennes andra föl, en krabat som jag förhoppningsvis skulle ha roligt med i många år fram över. Nu blir det aldrig så och även om jag fortfarande har Tweet kvar efter henne så känner jag en enorm tomhet och sorg.
Jag får välja att se det som att naturen gjorde vad den var tvungen. Att det finns någon anledning till att dräktigheten avbröts innan han var redo. Vad den anledningen var får jag aldrig veta, men även om sorgen är stor så är jag trygg i den vissheten. I det och med vetskapen om att vi gjorde vad vi kunde, vi försökte.
För Lillan verkar det inte ha varit alls lika uppslitande som för mig och Mattias. Förmodligen märkte hon redan innan vi kom att allt inte var som det skulle och hon gick vidare, så som hon hade gjort i vilt tillstånd. Under 2,5 h resa till Strömsholm och behandling var hon en ängel och brydde sig bara märkbart de få gånger han gnäggade till. När personalen efter en knapp timme plockade ut Mini från henne reagerade hon knappt och vi fick ta med henne hem redan samma kväll. Direkt på Solla gick hon till de andra i betesflocken och var fullt trygg där. Även om det kan kännas lite kallt så är det väldigt skönt - dels för att hon inte lider av situationen men också för att det visar på att från naturens synvinkel var han inte levnadskraftig. Det är också anledningen till att hon inte anmäldes till någon ammajour, hon har i detta läget inga moderskänslor att knyta an till ett föl med, hon hann inte knyta an till Mini. Sannolikt är inte heller hennes mjölk av särskilt hög kvalitet på grund av den för henne tidiga fölningen.
Sorgen och saknaden efter Mini är stor, för så få timmar i livet hann han göra ett rejält avtryck. För varje dag blir sorgen lättare att bära men han kommer alltid att finnas i våra hjärtan.
